Mitt minne av Christophe Akenine

Minnestal på begravning av Christophe Akenine (1936-2016)

En dag för många år sedan, jag var väl runt 10 år, satt pappa och jag i källaren i Rydsgård och försökte bygga ett radiostyrt flygplan tillsammans. Jag minns inte hur alltsammans började men det var på den tiden då man inte kunde köpa färdiga flygplan på Teknikmagasinet utan man var tvungen att limma samman dem själv bit ifrån bit av balsaträ. Planet kom ifrån Tyskland och hette Das Box Fly 20S.

Bruksanvisningen var på tyska och engelska, vilket ingen av oss förstod och det var egentligen ett omöjligt projekt där vi mest gissade oss fram bland alla bitar. Ändå satt vi tillsammans i källaren kväll efter kväll och limmade, skar, målade och diskuterade var de olika delarna kunde tänkas passa men vi gjorde massor av fel och planet såg allt konstigare ut. Jag visste nog innerst inne att planet aldrig skulle flyga men det spelade inte någon roll. Det var byggandet och gemenskapen som var det roliga. Pappa var nog den av oss som var optimisten och såg framför sig att planet trots alla fel ändå skulle lyfta till slut.

Pappa var en varm, öppen och optimistisk människa. Trots att hans liv ibland var tufft mot slutet av sjukdom var han en person som alltid såg framåt. En person som alltid planerade för framtiden. En person som alltid älskade livet och som alltid levde det fullt ut.

Pappa, vi minns dig som obotlig optimist. In i det sista drömde du om att resa till Kuba och hade du bara varit lite friskare så är jag säker på att du hade dansat på Havannas gator.

Vi minns dig som generös. Du var alltid mån om allas väl och brydde dig om oss alla.

Vi minns dig som glad. Du älskade människor runt omkring dig och spred alltid glädje till alla du mötte. Du skojade med nya människor du träffade och fick dem att skratta.

Pappa, nu är du död men kanske är döden det största äventyret ? Jag lyssnade i veckan på en intervju av barnboksförfattaren Jan Lööf där han berättade om sin egens pappas död. Hans pappa var sjuk och när han kom hem till honom så mötte han skötaren som sa att hans pappa hade slutat äta och att han drack alldeles för lite. Jan gick in till honom och sa ”Jag hörde att du slutat äta. Förstår du att det innebär att du snart kommer att dö?”. ”Ja, det ska bli intressant sa han”, det var hans kommentar och jag tror och hoppas på att pappa kände det samma.

I PO Engvist sommarprogram för några år sedan sa han något som jag ofta tänker på och som jag tycker passar så bra in på hur pappa såg på sitt liv.
”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva”.

Flygplanet vi byggde tillsammans det flög aldrig men det finns uppsatt på väggen hemma som minne över alla fina stunder tillsammans.

Vi saknar dig alla.

image 111

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s